Junk of the heart

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra.


Winnerbäck has it.
Trots att han är från Linköping.

Jag vet vad jag vill.
Jag vet framförallt vart jag vill.
Men jag vet inte om jag kan ta mig dit.
Det irriterar mig något enormt.

Som de flesta vet hatar jag att vara ensam.
Nej, inte ensam. Det är jag aldrig.
Jag hatar att vara själv. Hatar att få tid att tänka.
Att göra det jag är bäst på - tänka, överanalysera.
Väga in för många faktorer. Trassla in mig.
Kan inte ta mig ut.

Just nu kämpar jag enbart mot mig själv.
Måste lära mig att släppa.
Måste lära mig att låta gå.
Måste lära mig att göra saker, trots att de inte stimulerar mig till max.

1 februari känns som ett bra startskott.
Så mycket sjukt roligt börjar då.
Att ta tag i livet då, känns som ett vettigt steg.
Låta allt som varit bero.
Hämta energi från dem och det som jag älskar och fokusera den på det som måste göras.
På det jag skjutit upp.
På det som faktiskt betyder något.

Jag har försökt förut.
Flertalet gånger.
Försökt att stänga ute vissa tankar.
Försökt att minimera självdestruktiviteten.
Det har gått sådär.

Men nu så..

Shit, nu lät jag aningen depressiv.
Tanken är bara att jag inte ska tänka så mycket.
Låta saker bara vara.
Ta det för vad det är.

Förövrigt har The Kooks förgyllt hela min dag.

I wanna make you happy, I wanna make you feel alive,
Let me make you happy,
I wanna make you feel alive at night,
I wanna make you happy

Nattlig överanalys.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om.
Har bara ett sug efter att skriva.
Så jag skriver.
Det får bli som det blir.

Jag hatar människor.
Människor är ett ont släkte och vi gör inte mycket för att dölja det.
Vi kan bygga murar, sätta upp fasader. Allt för att luras.
Men förr eller senare, allt som oftast förr, så visar vi vilka vi egentligen är.
Vårat sanna jag.

Hagalna, egocentriska kontrollfreak.

Vi vill ha allt. Samlare.
Kosta vad det kosta vill, lite spill får man räkna med.


Men det är konstigt, dock.
Vi vill bara ha det vi inte kan få.
Vi jobbar, sliter, kämpar.
Blod, svett och tårar.

Men det är konstigt, dock.
Vi vill bara ha det vi inte kan få, när vi inte kan få det.
När vi väl får det, då tröttnar vi.
Men, icke att förglömma - kontrollfreak.
Vi måste kontrollera allt, ingen annan får bestämma utgången av någonting.

Ponera att du ska dumpa din partner.
100% säker på att du ska göra det.

Din partner hinner dumpa dig först.
Man tänker inte - skönt, nu slapp jag göra det.
Det är över nu.

Nej, vi tänker - Hur kan han/hon dumpa mig?
Nu måste jag bevisa hur viktig jag är. Hur mycket jag betyder.
Så han/hon tar tillbaka mig. Så jag får dumpa denne.
Vilket svin. Dumpa mig sådär.


Sålänge vi kontrollerar hela vår omvärld så är vi nöjda.
Lite spill får man ju faktiskt räkna med.
Vi kan inte vara alla till lags.

Vi snackar skit om våra medmänniskor. Konstant.
Hon har fula kläder. Han har stor näsa. Vad ser dem i varandra?
Fy fan vad ful. Jävlar vad hon ligger runt. Han gjorde si och hon gjorde så.

Fast det är ju klart. Det räknas ju inte som skitsnack när vi själva gör det.
Då snackar man bara skit med polarna.
Ja, det är skillnad på skitsnack och att snacka skit med polarna.

Men herregud, att andra snackar skit med polarna. Vafalls?
Sånt jävla skitsnack.

Kasta inte sten i glashus, titta dig i spegeln och rannsaka dig själv.

Du skall inte dräpa. Du skall inte stjäla. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
And so on.

Se där, Gud gjorde t.o.m. en lista på de 10 saker som du främst inte får göra.
Come on! Vett & etikett. Med så många regler är det lätt bli förvirrad. Bryta mot dem.

Bibeln borde bara vara ett pappersark med texten: Try not to be a fucking cunt!

#ILoveJimJeffries

Allroundkrydda är faktiskt gott.

Hängde runt på nätet. Hittade något om en allroundspelare.
Började tänka.
Googlade allroundspelare.
"I honom ser vi en allroundspelare som kommer kunna hjälpa oss med det mesta på banan".
Maniskt tänkande.
Kan inte sluta bra.

Alla lag letar efter allroundspelare.
Ni vet en sån som kan anpassa sig.
En sån som är ganska bra på ganska mycket.
En sån som inte riktigt sticker ut.
Jobbar i det tysta.
En lagspelare, helt enkelt.

Men vill man vara en allroundspelare - egentligen?

Man är liksom sällan bäst på något.
Man är oftast en i mängden.

Man är den där som alltid förväntas få typ VG.
Men man får inget beröm när man får MVG.
Däremot frodas orosmolnen när man chockerar med ett IG, eller ligger på gränsen.
Står allt rätt till? Mår du inte bra?

Man är den där som alltid förväntas prestera bra på matcher.
Men man får inget beröm när man gör sitt livs match.
Däremot kan man utan minsta problem pekas ut som syndabock vid minsta misstag.
Har du svårt att fokusera? Är du inte taggad?

Man är den där som är tillräckligt snygg och tillräckligt cool.
Tillräckligt för att hänga med det snygga & coola gänget.
Men man är aldrig snyggast. Aldrig charmigast.

Man är den där som alltid vill vara alla till lags.
Därför får man sällan göra det man själv vill göra.
Man håller ju käften, låter andra leda, måna om deras välmående.

Man är den där som finns där.
Som aldrig vacklar. Som alltid vet råd.
Men vet man inte, kan man inte.
Bryr du dig inte? Ignorant, arogant.
Idiot.

Man personifierar inlärningseffekten.
Man står i bakgrunden, hänger på.
Blir en vana.
Ser vän efter vän gå hem med tjej efter tjej på krogen.
Ser klasskamrater, kollegor, få beröm på beröm för goda prestationer.
Ser lagkamrater hyllas gång på gång för lysande insatser.

Man jobbar i det tysta.
Mjuka axlar, varm famn, logiskt tänkande.
Det är en allroundspelares signum.

Allroundspelare, klaga inte. Le.
Allroundspelare, medelmåttor.

Life is a bitch, get used to it.


This opportunity comes once in a lifetime yo

Fortfarande på nostalgitripp.
Eminem, 8 Mile.
Bra film.
Bra artist.

Minns tillbaka till mellanstadiet(?) där jag hörde om honom första gången.
Min bästa vän älskade Eminem.
Jag skulle vara asaschysst och rita en bild till honom.

Till min vän alltså, inte till Eminem.

Jag var hiphopare då. 2-pacbyxor, Fubu.
You name it - i had it.
Nåväl, givetvis var det gangztastyle på fonten.
Ni vet, precis när man lärt sig göra "feta" bokstäver.

Om jag inte minns fel så var det lite Wu Tang Clan-igt över bilden.

Det stod i alla fall "MnM" på den. Asfet.
Min vän gillade inte M&M's. #Fail.

Nu är jag äldre, klokare, visare. På vissa punkter i alla fall.
Jag vet att han inte heter MnM, for example.
Han heter Eminem. Eller kallas. Whatevah'.

Oh, vad jag hatar verkligheten.
Ni som läst Motvinden vet att verkligheten är en kvinna.
It has to be. Pain in the ass. Kvinna. Yepp.
När den är ifatt, då är det inte mycket som är roligt.

Det spelar ingen roll om det är i form av en spegel som inte gör det den ska.
Alltså, talar om att man är bäst i världen.
Eller om det är en lägenhet som behöver städas.
Eller om det är så simpelt som att det inte finns några vettiga tvättider på evigheter.

Oavsett vad det är så kommer aldrig en olycka ensam.
Problem gillar också att komma i trupp.
Eller mindre trevliga åtaganden.
Måsten.

Förövrigt kom Eminem på sin morsa med att knulla en snubbe nyss.
Han gick ut och satte sig utanför.
Hon kom ut med en öl åt honom.
Alkohol löser alla bekymmer.
Det visste vi redan, men nu är det bevisat.
För mammor har väl alltid rätt?

Beat it

"I'm starting with the man in the mirror,
I'm asking him to change his ways,
And no message could have been any clearer,
If you wanna make the world a better place,
Take a look at yourself and then make a change"

Word.
Det kanske inte alltid är omgivningen det är fel på.
Man kanske borde ta sig en titt i spegeln lite oftare.
Självrannsakan.

Ibland kanske man inte ser något problem i spegeln.
När man kör sitt "Spegel, spegel.." så kan det mycket väl vara så,
vara så att man fortfarande är vackrast i landet.

Det betyder inte nödvändigtvis att Snövit är död.
Det betyder inte nödvändigtvis att man vunnit en skönhetstävling.
Man kan helt enkelt bara vara så fucking jävla nöjd med sig själv.
Sådant smittar av sig, även på speglar.

Alternativt så är Snövit faktiskt död,
men då får vi hoppas på att jägaren håller käften.


Oh, FYI - det här inlägget grundar sig egentligen inte på någon specifik händelse.
Inte heller på något specifik människa.

Jag har bara fått dille (lustigt uttryck) för MJ.
Jag har sagt det förut - han var ett geni.
Han var en konstnär. En entertainer.
En magiker, rent ut sagt.
Perfektionismen personifierad.

Oh, nu närmar sig klockan 02.30 och jag har lite ångest.
Min lägenhet ser fucking terrible ut.
Städning, tvättning, diskning m.m. borde göras.
Men har inte riktigt tid eller ork för tillfället.

Får adderas till nästa veckas "To-really-fucking-do-list".
Och när jag är klar med det.
Då ska jag tamigfan ställa mig vid spegeln.
Då ska jag tamigfan fråga aset vem som vackrast i landet är.
Nej, bäst i landet.
Och är det inte jag....

... rage.

Hinata Appartments

Just nu är jag uttråkad.
Ganska trött dock, men väldigt uttråkad.

Har precis sett på American Pie presents: Band Camp.
Jag vill fan lira sax, det är ballt.
Som Johan Basement, han är ball.
Han lirar sax.
"Ytterst bristfälligt", but still.

Har börjat fundera på sistone.
IVP. Idrottspsykologi. What's in it for me?
Tror inte jag får ut så mycket av det.
Dagens introduktion spädde på de tankarna.
Jag vill ju skriva.
Jag vill ju få användning av min sjukliga nyfikenhet.
Jag vill ju få exponera folks privatliv för allmänheten.
Skapa debatt.

Jag vill ju bli journalist.

Men nu börjar våren smyga sig på.
Det är visserligen ett tag kvar,
men det räcker egentligen att det blir februari för min del.
Ytterligare en hel vår med stabsmöten, stabsgasquer och nollningsplanering.
Ytterligare en hel vår med innebandy.
Ytterligare en hel vår med det och dem som gör mig glad.
Med det och dem som bidrar till att jag älskar Halmstad just nu.

Nu ska jag spela spel på min mobil.
Och kanske se lite anime.
Måste hitta en ny serie.. Love Hina tog precis slut.
Crap.

Adios, Amigos!

RSS 2.0