kaarlsson

Inte riktigt klar, men typ så..

Jag tror inte jag var ensam om den känslan. Den där känslan att man behöver något nytt. Nya människor, nya utmaningar. Vid närmare eftertanke, jag vet att alla människor har den känslan någon gång i livet. Inte minst de två kritiska somrarna efter gymnasiet där man är så lättad över att ha lämnat de hemska skolåren bakom sig. Den lättnaden håller i sig ett tag, sedan inser man att man behöver ett jobb, eller iallafall en inkomst (25 stora i månaden i 25 år skulle också vara en lösning).

 

Men kruxet är ju att det inte direkt kryllar av möjligheter på arbetsmarknaden, speciellt inte för en nyutexaminerad gymnasieelev. Man har inte heller råd att vara kräsen, då finns det i princip inga jobb kvar att ens söka och således minskar även chansen att få ett jobb avsevärt .

 

Att plugga vidare direkt efter gymnasiet, det är ingen lämplig lösning enligt mig – om man mot förmodan inte är sådär skoltrött som 99% av studenterna är och att man redan har sin framtid utstakad.

 

Jag själv spenderade två år efter gymnasiet med filosofin ”det löser sig, det gör det alltid.”
Knappast på egen hand. Jag var kräsen som få när jag sökte jobb och hade allt helt klart för mig, vad jag kunde tänka mig och inte. Bygg-branchen var inget för mig, för tunga lyft och tummen mitt i handen. ”Lågstatus”-jobb gick bort, trots att det i ärlighetens namn inte ens finns några sådana längre, men inte tänkte jag arbeta som tidningsbud eller liknande, vilka brudar på krogen skulle nappa på ett sådant jobb?  ”- Shit, vad coolt. Hur många tidningar delar du ut per runda? HUNDRA? Ska vi gå och hångla?”

 

Genom kontakter fick jag reda på att 118 118 sökte folk och att sitta i telefon hela dagarna, svara på konstiga frågor och berätta adressen till Mekonomen i Falun (vet ni ej? Googla..) kändes som ett jobb jag kunde stå ut med och kanske t.o.m. gilla.

 

Allvarligt, kände jag inte mig själv bättre än så? Att sitta still har knappast varit någon favoritsysselsättning under mitt liv, än mindre att prata i telefon. Det är väl knappast någon högoddsare att jag snart fick en svag panikkänsla vilket i längden ledde till ett mindre väl utfört jobb och senare även uppsägning.

 

”Eniro 118118, Kim...” lärde mig att telefonjobb gick ”fetbort”. Vad fanns det kvar? Journalist, javisst. Men konkurrensen är stenhård och möjligheterna utan en examen från en journalisthögskola är nästintill obefintliga, trots praktik på NT-sporten och tre års studerande på samhäll/media – inriktning text med tillhörande praktik på UngNT samt, enligt mig, goda kunskaper inom det journalistiska skrivandet.

 

Så, efter två år utav ett mindre aktivt arbetssökande, några misslyckade arbetsförsök och en mättnad av både människor, mina närmaste exkluderade, och händelser i Norrköping stad så bestämde jag mig. Jag ska plugga. ”Oh, va skönt.. aldrig mer plugg!” kan vara det mest klassiska citatet efter studenten och jag var givetvis en av dem som sjöng in i allsången. Tänk er då chocken när jag insåg vad jag skulle göra. ”Jag ska plugga”. Jag sa det högt ett par gånger för mig själv och det lät otroligt till en början men ju mer jag tänkte på det desto mer riktigt blev det. Halmstad, Idrottsvetenskapliga programmet var det som gällde om det skulle bli studier.

 

Bort från Norrköping. Jag skulle äntligen bli kvitt denna, för mig, ödelagda stad och göra något vettigt. Men det var absolut inte utan tveksamheter. Jag hade ju innebandyn och sammanhållningen i laget här i Norrköping. Alla mina bästa vänner hade jag här och inte minst min otroligt härliga familj som alltid ställt upp för mig.

 

Jag frågade min ordförande, tillika vän, om råd och han klargjorde att ”för din egen skull – flytta. För våran skull – stanna”.
Pappa blev nästan arg när jag sa att jag tvekade. Tydligen skulle det vara nyttigt för mig att flytta. Även min syster på 10 år blev jättearg. Dock av andra anledningar, såsom att hon var ute efter mitt rum.

 

Det är nästan skrämmande så rätt de hade, båda två. Ett halvår har nu gått sedan jag flyttade och jag ångrar ingenting och jag vet inte varför jag var så rädd. Det går snabbt att skaffa sig nya vänner eftersom alla är där för samma sak – plugget (okej, vissa är där enbart för festerna..) och de flesta är faktiskt även dem nya i staden.

 

Summan av kardemumman (en finish jag bara älskar att använda, så – check.) är iallafall att man inte ska ha någon brådska efter gymnasiet utan att ta sig tid till att utforska sig själv, sin omgivning och arbetsmarknaden. Tillslut kommer man till insikt med vad man vill göra. Jag har flera vänner som är inne på samma spår som mig nu – de vill plugga. De jobbade direkt efter gymnasiet och efter det var de ute och reste i Asien, bara för att komma hem och inse att de vill plugga. När man väl kommer till den insikten så ska man absolut inte tveka, för det är ju faktiskt inte längre hem än det var dit, right?

Fy fan, som jag har glömt hur roligt det är att skriva.
Fick en uppgift på en föreläsning häromdagen.
En person skulle agera journalist och en skulle agera en idrottsutövare som precis stått för en exceptionell prestation. Love agerade mig och spårade något otroligt, Tony intervjuade och jag fick för mig att anteckna.

10 minuter senare hade jag detta klart, och som jag njöt under tiden.

"Kim Karlsson har precis avgjort SM-finalen i innebandy genom att servera laget ett vatten i toppskick.
När Kim fick frågan om hur motståndet var svarade han helt enkelt: - Vilket motstånd? Jag är ju bänkad.. I'm unbeatable.

Att heta Kim och samtidigt har långt hår tenderar ofta att medföra svårigheter i vardagen och inte minst på krogen. Men som matchhjälte hoppas han ändå på att få napp.
Ikväll ska det firas med hunkvatten och snus och under det två månader långa uppehållet blir det en suparresa till värmen och Thailand.
Sedan väntar troligtvis ett proffskontrakt, men Kim har inga höga förväntningar och tar dagen som den kommer."

Dessutom hittade jag två krönikor från min tid på gymnasiet..
fy fan vad jag saknar gymnasiet och "Knugen"..

En krönika om Öppet Hus
En krönika om filmjölken som försvann
En artikel om allas vår älskade Lenny